WBL:s julkalender 2007 #8

Låt mig inleda med ett erkännande: jag älskar sex. Om jag känner att det är viktigt att poängtera? You betcha! Och jag är inte ensam, både Mario och Sara Love håller med mig och är väldigt förtjusta i att prata om det så att vi lyssnar. Sara Love stod för årets bästa citat (i Rodeo, om att hon gillar sex "jättemycket!") och Mario för årets bästa sexskiva med sin fantastiska Go!, där varje låt är som ett mer eller mindre kvalitativt sexistiskt samlag.

Det är alltid en balansgång mellan säg Akons dryhumping och Jontah Austins smäktande kärlek att som medveten kvinna lyssna på och älska den här genrens män, det kan aldrig flöda utan reservationer. Det är inte helt okomplicerat att höra Rich Boy rappa om att få huvud (ca. 3 minuter in 'Kryptonite') för att uttrycka det milt. Ibland händer det dock att huvudet (mitt, inte det Rich Boy får) förlorar sitt veto och man reagerar motvilligt med eufori på låtar som 'Kryptonite' vars handling kretsar kring någon slags okontrollerbar manlig libido.

Mario har svårt för det där med kvinnor, svårt för det där med nyanserade bilder bortom hora-madonna och jag borde verkligen inte gilla det här. Varken hans självömkande ton i sången eller hundskallskören som hela tiden ligger som en hetsande huliganklack i fonden av melodin. Jag står inte för det här, jag reproducerar inte den här bilden av manligheten utan reservationer. Trots detta är den kärlek jag känner för ’Kryptonite’, årets åttonde bästa låt, helt reservationslös.

Mario ft. Rich Boy - Kryptonite