Superduett

När det kommer till vissa låtar finns det ibland inte så mycket att säga - annat än att de levererar. Att leverera som musikkritiskt begrepp är ju egentligen ganska vedervärdigt. När folk använder det utgår man litegrand från någon ganska vidrig typ av välvilja, som säger ungefär att det skulle räcka med att producera, sjunga in och sätta ut låtar på marknaden för att vara en artist som förtjänar respekt från sina lyssnare.

Nåväl, riktigt så välvillig är jag nu inte, även om mitt förhållningssätt mot Chris Brown börjar tangera det dum-uppskattande. Och det är kanske därför just leverera dyker upp som ord i mitt huvud när jag lyssnar på hans duett med The Clutch stjärnan Keri Hilson. Hade det inte varit för just hennes medverkan hade nog den här pampiga ("it's not a bird, not a plane, it's my love and it's going, gone away") pekoralen inte varit särskilt mycket att hetsa upp sig över överhuvudtaget, men Keris röst - som i balladsammanhang visar sig ligga närmare säg Jessica Simpsons countryförsök eller Browns tidigare duettpartner Jordin Sparks, än den något mer urbana stämma man kanske väntat sig - adderar ändå någon slags spännande krydda. Om det är förvåningen över hur grown and sexy hon låter i relation till young Chris eller något annat låter jag vara osagt.

Fin ballad är det i alla fall.

Chris Brown ft. Keri Hilson - Superhuman

[OBS! Personen på bilden bredvid Chris ovan är inte Keri Hilson, utan ett litet barn.]