
Man kan ju tänka sig hur det här tog sin början: Ray J, den empatiska medkännande brodern till den numera fallna Brandy Norwood (det här med att köra över tanter ser inte så bra ut i tryck) har varit i kontakt med Whitney tidigare, kanske fick han träffa henne när syrran spelade in "Cinderella" med henne och säkert har han alltid beundrat henne. Det är svårt att se en stjärna falla och Ray J spenderade många nätter vaken när det skrevs som mest om whiney, om crack, sexleksaker och demoner i sovrummet. Han blev glad, kände stor lycka när det började ljusna igen, när Bobby åkte ut med crackpipan. Ett möte arrangeras. Ray J har suttit vid pianot och verkligen känt efter, satt sig in i den utsattas position. Han presenterar sitt arbete för Whitney, inte utan stolthet:
- Whit, jag har verkligen tänkt på det här. På din utsatthet och på hur man ibland kan förlora hoppet och ba guuuuud, du kan hämta mig nu liksom. Man står med vatten upp till axlarna och 1dcm till så dör man! Och man ber, ropar ut till gud men han lyssnar inte och man är rädd för att familjen ska dö och man måste leva hela sitt liv men gud liksom why? Why must i cry? Varför? Du vet så sjukt hopplöst! Och visst det blir säkert ok men just nu, JUST NU så ba IT AINT OKAY nowww, i just wanna take a break now,dont put me in water i'll drown, i try to stay up but im down!! Precis som jag skriver. Så jag tänker jag sjunger lead, sen kommer du in i refrängen och dödar det med världens gospelkör, du kommer in från gatan i din smutsiga rävpäls och sjunger med riktig smärta! Ok?
Eller, eller så kan vi ju klippa in wailingar från när du fortfarande kunde sjunga över min sång, liksom. Om du verkligen inte vill? Eller? Jag kan posera som din nya pojkvän. Asså whit, jag behöver verkligen iaf ditt namn på det här. Ok? Låten är fan bra!
Ray J ft. Whitney Houston - It'll be Okay