Raz B och Chris Stokes-anklagelserna

Okey, detta har hänt. På julafton började två filmer rotera på Internet där den tidigare B2K-medlemmen Raz B och hans bror Ricky Romance anklagar sin kusin/tidigare manager Chris Stokes (mannen bakom Brandy, IMX, B2K, Omarion & Marques Huostons karriärer) och Marques Houston för våldtäkt och sexuella övergrepp. De båda bröderna går väldigt hårt ut, filmar telefonsamtal med Chris Stokes och skickar brev till allhiphop.com osv. Två dagar senare läggs ytterligare en film upp där Raz B kort och koncist tar tillbaka sina anklagelser och det hela luktar givetvis mutning, alternativt mordhot eller tortyr. Ricky Romance står fortfarande fast vid sina ord, och nu går även rykten om att Chris Stokes lillasyster Juanita Stokes, Marques Houston och hans syster Daniella Houston, Bow Wow, Quindon och Brandys bror Ray J har råkat ut för Chris pedofiliska övergrepp. Mörkt och obehagligt värre.

Nu idag har en Raz B-musikvideo uppmärksammats, med en gästande Ricky Romance. Den laddades upp på youtube dagen innan julafton, dagen innan Chris Stokes-anklagelserna spreds, och visar vad resultatet av Chris Stokes och Marques Houstons fruktansvärda övergrepp har gjort med bröderna. Musikvideon är en skapelse av "mad men", och överträffar självaste Lexington Bridges 'Kick Back' i vansinne. Gotta löve it!



Vi får dock inte glömma att Raz B kan skapa mindre mästerverk då han inte är drabbad av psykoser som under skapelsen ovan. Inte för att låten är riktigt lika dålig som musikvideon, men hans 'Fire' jag postade tidigare under året är faktiskt såpass bra att den nästan skulle ha kommit undan med en lika kalkonig video. Jag bjuder på den igen.

Raz B - Fire

Och skulle det inträffa något nytt stort i denna obehagliga Chris Stokes-härva ska jag försöka uppdatera er.

Umbrella, ella, ella, 4evva!

Som ni ser vann rätt låt. Även om ni alla säkert redan suckandes gissat att Rihannas ’Umbrella’ skulle vinna kan väl ingen förneka dess storhet. Och ingen med Internet, radio eller tv kan ha undgått denna pärla av genreöverskridning. Vi gillar ju sånt här på WBL och jag aka World’n’B-lovva tror att jag personligen gillar denna remix nedan mest här i vårat gäng. Därför postar jag nu min favoritremix av Rihannas mästerverk (förutom Chris Brown-remixen) som är omstöpt till en dance hall hit utav en av de största dance hall ambassadörerna, Elephant Man.

Rihanna ft. Elephant Man - Umbrella (Dancehall Remix)

WBL:s julkalender 2007 #1

When the sun shine We'll shine together

Told you I'll be here forever

said I'll always be your friend, Took an oath Imma stick it out to the end

Now that it's raining more than ever -Know that we'll still have each other

You can stand under my Umbrella

You can stand under my Umbrella

Så var #1 på listan över årets bästa låtar här på WBL: The-Dream-skrivna 'Umbrella'. Det hackiga kärleksmanifest som blev årets mesta crossoverhit - älskad och remixad av precis alla. Här i sin allra bästa version med Chris Brown's finaste tonårsvibrato över en hel kärlekskrank vers.

Rihanna ft. Chris Brown- Umbrella (cinderella)

WBL:s julkalender 2007 #2

“I'm the Ali of today. I'm the Marvin Gaye of today. I'm the Bob Marley of today. I'm the Martin Luther King, or all the other greats that have come before us."

Ett av mina favoritcitat från året som är på väg att gå. Från R Kelly, självklart. Många stör sig på det där självförtroendet, den arrogansen, men älskar ändå 'I'm A Flirt' - utan att inse att det är samma arrogans från ovanstående citat som gör låten så grym. Kellz vet att han är skiten, han vet att om han så lite som blinkar åt din flickväns håll är det kört för ert förhållande. För som han själv säger: "I'm black, handsome, I sing, plus I'm rich, and I'm a flirt." Och med det långsamma men ändå dansanta studsiga beatet bakom blir självförtroendet smittsamt, alla känner sig åtråvärda när den här låten är på. Det är en tes jag fått bevisad för mig på nästan varje dansgolv jag besökt i år. Kellz får till och med dreadsmonstret T-Pain att känna sig snygg nog för att droppa raden: "All I do is flirt with her and I get them drawers" i sitt gästinhopp. Och om T-Pain är snygg är ingen människa ful.

R Kelly ft. T.I. & T-Pain - I'm A Flirt

MJB - Bonusspår

Tre bonusspår från MJBs Growing Pains har släppts. 'Nowhere Fast' är mest troligen The-Dream-skriven och producerad, och är mycket bättre än många av skivans vanliga albumspår. Förmodligen puttades den ut till bonusspår för att inte rucka på albumets helhetskänsla. Inte för att den är malplacerad ala Tanks 'I Like Them Girls', men med sin mörka och breda produktion sticker den ändå ut tillräckligt mycket för någon med hunger efter ännu en Grammy Award i kategorin "Best R&B Album".

Mary J Blige - Nowhere Fast

WBL:s julkalender 2007 #3

Om ni saknar den härliga kärleks och hångelstämningen på ert dansgolv under nyårsfesten, släng på denna:

Brick & Lace - Love Is Wicked

(Första & Bästa internetläckan av denna låt: Diwali riddim med tjock synthmatta!)

WBL:s julkalender 2007 #4

Jag behöver knappast presentera varken T-Pain - mannen med fulare glasögon än Unfitney Spears och med fler gästinhopp än R Kelly det här året - eller låten 'Buy U a Drank (Shawty Snappin')' för er. Jag tar det för givet att vi alla älskar båda! Vad vi däremot kan behöva tala om är T-pains ålder. HAN ÄR 22ÅR GAMMAL? Förlåt min okunnighet men jag har gått i en dimma och lugnt antagit att han med råge passerat om inte 30 så åtminstone 25. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna leva med det här.

On another note så verkar det som att Beyoncé och Jay-Z har gift sig! Grattis från oss på WBL!

T-Pain ft. Yung Joc - Buy U A Drank (Shawty Snappin')

WBL:s Julkalender 2007 #5

"I was thinkin' 'bout Alicia Keys, couldn't keep from crying."

Man kan ju undra vad Bob Dylan tänkte på när han brydde sig om Alicia Keys i sin låt 'Thunder on the mountain'. För hur mycket jag än gillar hennes musik så är det svårt att tycka om Hell's Kitchens präktigaste och tråkigaste pianotjej. Jag förstår verkligen vad alla stör sig på hos henne och hur lätt det är att avfärda hennes ibland menlösa soul-r'n'b. För 'Fallin'', 'Woman's worth' och 'You don't know my name' är lika lätta att gilla som att hata. Men 2007 satte Alica ändå alla haters på plats. 'No one' är så hjärtlig, känsloladdad, kärleksfull och bra att det är helt omöjligt att motstå hur mycket man än ser på rastaflätorna vid pianot. Beatet, Alicias wailningar ('When the rain is pouring down'-wailningen!) och produktionen är helt enkelt perfekta och skapar tillsammans årets bästa ballad.

Alicia Keys - No One

Uh-huh!

Corey Williams, eller Latif (hans mellannamn) som han tidigare är känd som, har getts en andrachans av Ryan Leslie och hans NextSelection efter hans debutalbum på Motown Records tyvärr inte fick den uppmärksamhet det förtjänade. Som vanligt var det PR-arbetet som orsakade detta haveri, och om det var budget eller simpel kass marknadsföring har jag ingen vidare kunskap om men det är så jävla trist att få detta som förklaring, särskilt när det gäller en såhär talangfull artist och låtskrivare. Han är även grymt duktig på dubbelutfyllningar som "uh-huh!". Därför tycker jag att han genast ska ta tillfället i akt och sammarbeta med dubbeluttfyllningssmästaren himself The-Dream! The hype is on!

Här kommer Corey tillsammans med en söt Stargate-produktion med grym brygga och melodi! Mer än en månad gammal men jag kan garantera att den håller i längden.

Corey Williams - Promise Me

WBL:s julkalender 2007 #6

Om T-Pain har varit årets mesta artist har The-Dream varit den bästa. Inte nog med att han skrev 'Umbrella', han gjorde också årets förmodligen främsta album. 'Shawty is da shit', skivans bästa spår i hård konkurrens av 'Fast Car' och 'Ditch That', är som låt ganska märkligt uppbyggd, med vad som känns som en extrabrygga istället för refräng (något som Dream själv kommenterar i texten). Runt omkring det enkla pianoklinkandet fladdrar trummor som nästan verkar spela en egen melodi. Hade låt säga Chris sjungit samma text hade det säkert blivit bra, men i The-Dreams regi får den banalaste rnbtext en närmast andlig mening. Ett artistnamn har sällan varit så passande.

The-Dream - Shawty is da shit

WBL på Shine!

På juldagen mellan 00:00 - 05:00 bjuder Shine, Sveriges främsta RnB-klubb, på Malmös största julfest. Petter och Prominent kör live, och vi WBL:are spelar det bästa modern rythm and blues har att erbjuda. Be there!

Andra DJ:s under kvällen: Jesaja, Janniz & Rodde.

Ps. Det hela kom väldigt plötsligt och vi bokades först idag. Därför syns vi inte med på flyern, men kommer likväl finnas på plats. Ds.

Sex - I like it, I love it - I want it all the time!

Med anledning av WBL:s nya sexprofil postar jag det här extraspåret från Omarion & Bow Wows Face Off. Låten berör det tack vare Ray J fullkomligt nersolkade konceptet "homevideo". Men alla som gillar sex "jättemycket" kan ända ha glädje av låten, den är lagom mysporrig - perfekt för kvällar på björnfällen framför brasan. Show me your birthday suit! (snälla?)

Omarion & Bow Wow- Lights, Camera, Action

WBL:s julkalender 2007 #7

Poor Megan Rochell, stackarn har haft sin debut You Me And The Radio färdig i säkert ett år men har av någon okänd anledning nonchalerats av Russell Simmons och Def Jam som vägrat både att släppa skivan - trots tre utgivna singlar - och att promota tjejen på ett sätt som motsvarar hennes uppenbara talang. Man blir ju arg. Skivan släpptes så äntligen i början av den här månaden men emottogs inte direkt av en förväntansfull publik. Def Jam har hunnit dödat hypen, dödat stackars stackars Megans karriär. GOD DAMN DEF JAM!

Men åh herre min påve, den här låten. Jag kan inte berätta hur många gånger jag och WBL:s egen Ribs ringt varandra från fester vi svikit för att stänga in oss i något sovrum och dansat ensamma framför spegeln och sjungit med i bitterljuva 'Let go', inlett samtalen med att härma hennes uppgivna "Woo (we don't even talk no-more) Wooo" och sedan vrålat om att det "ÄR PRECIS SÅ DET KÄNNS!".

Megan Rochell - Let Go

WBL:s julkalender 2007 #8

Låt mig inleda med ett erkännande: jag älskar sex. Om jag känner att det är viktigt att poängtera? You betcha! Och jag är inte ensam, både Mario och Sara Love håller med mig och är väldigt förtjusta i att prata om det så att vi lyssnar. Sara Love stod för årets bästa citat (i Rodeo, om att hon gillar sex "jättemycket!") och Mario för årets bästa sexskiva med sin fantastiska Go!, där varje låt är som ett mer eller mindre kvalitativt sexistiskt samlag.

Det är alltid en balansgång mellan säg Akons dryhumping och Jontah Austins smäktande kärlek att som medveten kvinna lyssna på och älska den här genrens män, det kan aldrig flöda utan reservationer. Det är inte helt okomplicerat att höra Rich Boy rappa om att få huvud (ca. 3 minuter in 'Kryptonite') för att uttrycka det milt. Ibland händer det dock att huvudet (mitt, inte det Rich Boy får) förlorar sitt veto och man reagerar motvilligt med eufori på låtar som 'Kryptonite' vars handling kretsar kring någon slags okontrollerbar manlig libido.

Mario har svårt för det där med kvinnor, svårt för det där med nyanserade bilder bortom hora-madonna och jag borde verkligen inte gilla det här. Varken hans självömkande ton i sången eller hundskallskören som hela tiden ligger som en hetsande huliganklack i fonden av melodin. Jag står inte för det här, jag reproducerar inte den här bilden av manligheten utan reservationer. Trots detta är den kärlek jag känner för ’Kryptonite’, årets åttonde bästa låt, helt reservationslös.

Mario ft. Rich Boy - Kryptonite

It's Pouring Rain

Eh eh eh. Oh oh oh. Rihanna du är så mycket bättre än vad många tror. Jag kände det lite när jag postade 'Umbrella' för första gången i april men det var inte förrän jag lyssande på Good girl gone bad många gånger och lärde mig att älska 'Rehab', 'Hate that I love you', 'Sell me candy' och 'Lemme get that', som jag verkligen förstod. Lägg ner alla rockambitioner så kan det gå hur långt som helst. Sluta vara ihop med Josh Hartnett och kom till Sverige. Vi kan dela paraply.

Rihanna - Umbrella (Akustisk Remix)

WBL:s julkalender 2007 #9

'No Air' är som de finaste delarna i de allra bästa Disneyfilmerna. Dimman lättar över den amerikanska vildmarken, hjortar betar på ängen, björnen lunkar mellan träden och högt uppe i himlen seglar en stor majestätisk kungsörn och ser ner över landskapet. På varsinn klippavsats står animerade Jordin Sparks och Chris Brown och sjunger till varandra och världen. 'No Air' är som en animerad vildmarkt: vacker, oförstörd, sentimental och helt perfekt. Det finns inga störande moment eller utsvävningar, endast Jordins och Chris röster i perfekt unison. Det är floskler och klichéer som man har sett innan men ändå blir resultatet helt fantastiskt och uppfyllande. 'No air' är, trots att den egentligen handlar om ett break-up, som ett djupt andetag i skogen efter flera år inne i stan, och en av årets allra bästa låtar.

Jordin Sparks ft. Chris Brown - No Air

Black Buddafly

Tro det eller ej, tyskarnas RnB-scen har skördat större framgångar än favoriterna Lexington Bridge. Black Buddafly är ännu en systerduo (tvillingar dessutom), men från Tyskland den här gången, som 2005 signades av Def Jam och direkt började arbetet med sin debutskiva tillsammans med producenter som Dallas Austin och Jimmy Jam & Terry Lewis. I väntan på att deras färdiga album ska släppas verkar systrarna blivit rastlösa, och håller nu vårat intresse uppe genom att bjuda på covers. Den på Plies 'Shawty' (som du hittar här) var trevlig, men inte på långa vägar lika bra som den på Kanyes 'Flashing Lights'.

Black Buddafly - Flashing Lights

WBL:s julkalender 2007 #10

Om tio år kommer J Lo knappt vara känd. De som växer upp idag kommer att minnas henne som en tant som släppte några bra singlar i början av 00-talet, men nu bara spelar in filmer och tar hand om sina barn. Tack och lov hann J Lo göra Brave, den bästa skivan hon någonsin kommer att göra med hennes bästa låtar någonsin. Hela Jennifers sorgsna svaga röst fyller skivan och vittnar om att till och med hon verkar inse att det kanske är över nu. Det som var har varit fint. Ingen kommer att göra hennes grej, hävdar i alla fall hon själv i tidigare postade 'Mile in these shoes', men nu drar hon sig tillbaka med sin kärlek. Genom hela skivan sjunger hon om att vill göra något nytt, hålla ihop med Marc, och inte gå ut och klubba seven days a week. Det är kanske det som gör The Clutch-skrivna låten 'Brave' så bra. Det är över men J Lo är nöjd. Hon kanske är lite sorgsen men inte misströstande. I'm not afraid 'cause I've become brave.

Jennifer Lopez - Brave (prod. by Bloodshy & Avant)

You Are My Amplifier

'Control', 'Rythm Nation', 'That's the way love goes', 'Scream', 'Got 'til it's gone', 'Doesn't really matter', 'Son of a gun', 'Call on me', 'Feedback'! Janet Jacksons CV bevisar något jag aldrig riktigt tänkt på: hon är en av dom största och viktigaste sångerskorna inom genren. Trots att hon varken sjunger eller dansar bäst så har JJ alltid varit nyskapande och intressant. Och även om resultatet har varierat så har det sällan varit dåligt. Till och med floppskivan Damita Jo, som mest blev pinsam - och floppade mycket tack vare ett visst wardrobe malfunction under Super Bowl XXXVIII - har sitt existensberättigande.

Efter över fjorton år hos Virgin ska Janet nu istället släppa sin skiva hos Def Jam. I slutet av februari kommer hennes tionde studioalbum Discipline som är producerat av bl.a. maken Jermaine Dupri, Ne-Yo, Stargate och WBL-favoriten The-Dream. Darkchild-producerade 'Feedback' är förstasinglen som inte är lika nyskapande som mycket annat Janet har gjort men minst lika bra. Låten har blivit något av det största låtläckaget på internet någonsin, så allt verkar lovande för Ms. Jackson.

Janet Jackson - Feedback

WBL:s julkalender 2007 #11

Jag har lite svårt för han den här Lloyd. Jag menar, han ser ut som en date rape waiting to happen, och hans röst är klen och barnslig. Trots det är remixen på 'You' en av årets absolut bästa låtar, och jag ska berätta varför. Den låter exakt som de allra sötaste romantiska komedierna, de som brukar utspela sig i New York. You know the type: en kille och en tjej råkar träffas på en nyårsfest och blir blixtkära, men av någon anledning tappar de bort varandra och ses inte på flera år, bara för att typ sex år senare ramla in i varandra när de båda åker skridskor i central park. Sen blir dem ihop och firar världens finaste nyår tillsammans. Kanske hjälps dem av ett gulligt barn på vägen, vad vet jag? Men nu kom jag bort mig. Det jag ville ha sagt var: jag älskar den här låten på samma sätt som jag älskar de här filmerna. Andre 3000s vers skulle till och med kunna vara en av filmerna. Och egentligen är det han och inte Lloyd, samt lånet från de odödliga Spandau Ballet/PM Dawn/-låtarna, som är stjärnorna här, vilket gör allting mycket lättare för mig - även om Lloyds barnsliga röst passar bra in på det gulliga temat. Söt musik, det är grejen.

Lloyd ft. Andre 3000 & Nas - You (remix)

WBL:s julkalender 2007 #12

Wyclef Jean har allt som oftast, efter klassikerna The Score och The Carnival, pendlat mellan det fullkomligt briljanta och det högst mediokra. Wyclef var väl närmast uträknad, och sen plötsligt: 'Hips don't lie'. Hatad av många, älskad av alla med öppet sinne och någotsånär god smak. Om det innebar en nytändning för Wyclef eller helt enkelt bara en boost för såväl det egna självförtroendet som för skivbolagens tro på den gamle Sverigevännen är jag inte säker på. Men trots att årets upplaga av The Carnival är typiskt Wyclefskt ojämn innehåller den nog många fantastiska låtar (Paul Simon!) för att man ska kunna tala om en andra andning. Bäst av allt är 'The Sweetest Girl', en så melodisk explosion att man efter första genomlyssningen är helt utmattad. Fantastiska bryggor staplas på varandra, typ tre refrängmelodier och en första vers som innehåller slingor som är så bra att Wyclef liksom måste sjunga dem en extra gång. Och då har jag inte ens skrivit om de fantastiska gästinhoppen av två av de hårdast arbetande männen i musikbranchen, Akon och Lil Wayne. Det behövs nog egentligen inte heller.

Wyclef ft. Akon, Lil Wayne & Niia - Sweetest Girl

The Last days of Disco!

Vår blygsamma Casey Ryback (aka Kocky aka Soul Supreme) tycker inte det är ödmjukt att marknadsföra sig själv här på WBL, och har istället bett mig reppa The Last days of Disco. So here I go:

The Last days of Disco är namnet på producentduon bestående av Kocky/Soul Supreme och K-laz som snart är aktuella med sin självtitulerade skiva. Vi alla älskade deras första singel 'What does it mean 2 U' och kommer garanterat älska deras fullängdare också. Här är ett nytt smakprov de bjuder på: den kommande singeln som gästas av Promoe! Enjoy och håll ögonen öppna efter dem här framöver!

The Last days of Disco ft. Promoe - This Is What I Look Like Naked

Och här är videon till grymma 'What does it mean 2 U' för er som missat den!

WBL:s julkalender 2007 #13

Trots att Ray Lavender var Akons första signade artist till Konvict Muzik har han fått vänta på att kliva ut i rampljuset. Både Akons egna karriär, T-Pain och Brick & Lace har prioriterats före, men nu under 2007 har han börjat göra ljud ifrån sig. 'Doing Doing', 'Donkey Kong' och 'My Girl Gotta Girlfriend' är tre låtar som roterat på internet, varav den sista blev hans förstasingel. Överlägset bäst är dock 'Donkey Kong' som ska bli den nästkommande singeln och vars produktion först var tänkt att gå till Madonna, men som Ray tjatade till sig och fick efter han skrev det som blev en av årets absolut bästa refränger.

Ray Lavender - Donkey Kong (prod. by Akon)

Det kan även nämnas att det är få låtar i år som har spelats så regelbundet hos mig som 'Donkey Kong'. Euforin jag känner när "Donkie Kong"-partiet drar igång! Lika underbar som mystisk.

WBL:s julkalender 2007 #14

Jag erkänner, jag var lite väl snabb med att lovorda Chris Browns Exclusive. Visst är den bitvis sådär bra som jag trodde hela skulle vara efter en snabb genomlyssning. B Cox-producerade 'Throwed' är bland det bästa Chris har gjort, precis som 'Down' som Kanye gästar. The-Dream-skrivna 'You' och Jazze Pha-producerade 'Gimme Whatcha Got' är två andra spår som jag slogs direkt av, för att inte glömma superhiten 'Kiss Kiss' som jag snart ska komma att fokusera på, skivans allra bästa spår. I sin helhet blev dock Exclusive ett väldigt ojämnt album, utklassad av den självtitulerade debuten. Men ingen mindre kärlek till CB för det. Jag menar, ’Umbrella’-remixen, ’No Air’ och alla charmiga framträdanden här och där. 2007 är ändå hans år.

Tillbaka till ’Kiss Kiss’, årets fjortonde bästa låt. Singeln som lyfte Exclusive som såg ut att komma att floppa efter att ’Wall to Wall’ gick lite oförtjänt uselt, och som gav Chris Brown och T-Pain deras andra listetta att skryta med. T-Pain hade redan fått smaka på placeringen tidigare i år med ’Buy U a Drank (Shawty Snappin)’, medan Chris inte gjort sådan succé sedan debutsingeln ’Run it!’ för två år sedan. Och visst var det en välförtjänt hit. Låten som inte bara är skriven av T-Pain utan även producerad av honom, är helt fantastisk med sin studsiga melodi och banala text. Det här är inte ett av de många andra oengagerade T-Pain bidrag som vi för länge sedan mättats på, det här är T-Pain i sitt esse.

Chris Brown ft. T-Pain - Kiss Kiss

Love Hate

Jag kan inte sätta fingret på vad, men det är något med The Dream som gör att hans musik känns utomjordisk. Trots att han smälter in perfekt i dagens RnB-klimat har han något så unikt och speciellt över sig att jag inbillar mig att jag aldrig har hört något liknande tidigare. Det är som att alla hans musikaliska influenser passerar rakt förbi mig medan jag gapandes lyssnar igenom Love Hate om och om igen. Jag kan inte förstå att han är på riktigt. Som tidigare sagt av WBLs Battlefield Bundo: The Dream är årets RnB-händelse, utan tvivel.

'Fast Car' är en helt underbar låt som osar Prince och väcker galet lyckorus ala Fibes Oh Fibes. Igår resulterade den i att jag, trots mitt allvarliga söndagsskick, drevs till ett vilt och långvarigt dansande som slutade med mig åter hulkandes på toaletten. En varning utfärdas därför. Ladda bara ner 'Fast Car' om ni befinner er i ett oklanderligt hälsotillstånd och har en fri radie på några meter omkring er.

The Dream - Fast Car

WBL:s julkalender 2007 #15

Världens sexigaste vaggvisa eller den mest kärleksfulla samlagslåt jag hört den här sidan millenieskiftet! 'Bed' handlar inte om att gå hem med klubbens hetaste tjej, den handlar om det perfekta förhållandet, om något så vanligt som att ligga med sin tjej. Om att jobba 9-5 hela veckan (and stay cute like you do! oh oh oh!) och sen på fredagen ha sex tre gånger under en natt, för att tjejen är bästa skiten sen sliced bread och hon rör vid dig som att hon bryr sig! Om att ligga och lukta henne i håret när hon sover, väcka henne och ta round three. J Holidays sång är perfekt innerlig, jag vågar till och med kalla den lidelsefull, och jag är djupt tacksam över att låten (skriven av The Dream! Geni!) inte gick till Chris Brown som hade paxat den från början. All respekt till honom men jag tvivlar på att 'Bed' hade varit lika fantastisk med den blott 18-årige Chris. J Holiday är förvisso inte mer än fem är äldre - men man hinner ha mycket sex på fem år!

J Holiday - Bed

WBL:s julkalender 2007 #16

Den här "du har lämnat mig och nu är jag helt förstörd"-låten har gjorts minst en gång per RnB-album sedan genren uppfanns av R. Kelly för ungefär 100 år sen. Så det betyder att den gjorts vad, 80.000 gånger förut? Bara Joe ensam har gjort den ungefär 236 gånger tidigare. Men 'Life Of The Party' står ändå ut som höjdpunkten på hans karriär, så här jävla fint/sorgligt har det aldrig varit förut. För Joe är ju som bäst när han gör grown and sexy-ballader, något den här låten lyckas vara trots att den handlar om en man på väg att gå under när han blivit lämnad ensam. I refrängen påminner han exet om de bästa liggen de hade tillsammans, i ett desperat försök att få henne tillbaka:

Do you remember, from the bed to the wall, on the floor by the fireplace
I know you remember, in the truck couldn't wait, so we got off on the garden state

Och de här raderna sjunger han så tjusigt att, om sexet var hälften så bra, borde kärestan ta sitt pick och sitt pack och komma tillbaka pronto. Så förlåt mig, jag ljög i början. En ballad som lyckas vara både hjärtskärande sorglig och smekande sexig på en och samma gång? Nej, det har nog inte gjorts 80.000 gånger förut.

Joe - Life Of The Party

WBL:s Julkalender 2007 # 17

"I believe that love and trust are one in the same. I don't think you can truly love somebody unless you trust them."

Tillsammans gör Ne-Yo och Oscarsvinnaren Jennifer Hudson årets bästa r'n'b-relationsdram på fyra minuter, regisserat av Ne-Yo själv. Jennifer misstänker Ne-Yo för att vara otrogen, vill kasta ut honom men Ne-Yo bönar och ber, förnekar att han ens känner tjejen och förklarar att Jennifer är den enda för honom.

"I'm not lonely. All of me is for all of you"

Vad ska man tro? Ne-Yo förklarar sin kärlek för Jennifer men vi alla vet att han har varit ute på klubben. Han har ju till och med tjejens telefonnummer.

"She even got a ringtone. You care to explain that part?"

Det är så bra. Man vet inte ens vem man ska hålla på. Jennifers starka framwailande argument eller Ne-Yos ömma bönande bortförklaringar? Dom älskar ju varandra egentligen!Och så får man inte ens veta hur otrohetsdramat slutar.

Ne-Yo ft. Jennifer Hudson - Leaving tonight

i15

Med en produktion vars element påminner starkt om B. Cox-producerade B5-låten 'Erika Kane' och ett återanvändande av flowet från 'Glamorous', presenterar Polow sina nysignade i15 som blir första släppet från hans egna skivbolag Zone 4. Andra artister han har rekryterat är Rich Boy och Keri Hilson (Keri som precis som i15 planerar att släppa sin debutskiva efter årsskiftet!).

Polow är lite som Jazze Pha, han verkar stå bakom ytterst få eller om ens någon dålig låt. i15s 'Lost in Love' är alltså föga förvånande väldigt bra.

i15 - Lost in Love (prod. by Polow Da Don)

Och vad underhållande att i stort sett alla R&B-debutanter säger detsamma angående sin musik. Här är i15s kommentar:

"From the beginning we knew we wanted our music to be different from everything else coming out," says Das, who is also a burgeoning producer. "We wanted to bring real music back," adds lead singer Castro.

WBL:s julkalender 2007 #18

När jag fick höra 'So Sick' för första gången dök Swizz Beatz upp i min skalle, och säkert i många andras också. Men denna minimalistiska klubbdänga är faktiskt inte framklickad och vriden av någon annan än den gamla räven Rodney Jerkins aka Darkchild; ni vet, snubben bakom en av modern R&Bs största hits 'The Boy Is Mine' med Brandy och Monica. Detta är ju dock knappast en comeback för Darkchild som ständigt funnits med även om han hade sin storhetsperiod i slutspurten av 90-talet. Kolla bara in hans meritlista här.

Natasha är iaf en av Rodneys senaste satsningar tillsamans med K Young och Joy Enriques (hans egna gospelfru), och han producerade även Natashas första singel 'Hey Hey Hey' som kom sent förra året. Tyvärr ska inte hennes album släppas förräns tidigt nästa år och själv befarar jag att det inte kommer släppas överhuvudtaget. Men visst håller vi tummarna då vi gärna ser mer av denna taniga skönhet!

Och lär er hooken! Sjukt bra att ha med sig i alla väder!

Natasha Feat. Clipse - So Sick

The King of Music

Terius Youngdell Nash a.k.a. The Dream är ett geni, goddammit! Alla låtar vi hört hittills från hans solodebut Love Hate (som släpps 11/12) är fantastiska, och så även den här duetten med Rihanna. Även om den inte tillhör det absolut bästa han gjort är killens lägstanivå fortfarande imponerande hög. Han lyckas hela tiden med att vara nyskapande utan att kännas för angelägen, och med att ha ett brett tilltal utan att vara tråkig. Årets r'n'b-händelse, utan tvivel.

The Dream feat. Rihanna - Livin' a Lie

Bobby Valentino @ Shine 071201

WBL:s julkalender 2007 #19

Trots att 2007 har kännts som de nysignades år har det dominerats av tidigare debutanters försök att för en andra gång nå ut till sin publik. Chris Brown, Keyshia Cole, Fantasia, Lloyd, Ne-Yo, T-Pain, Bobby Valentino och Trey Songz har alla släppt uppföljare till sina framgångsrika debutskivor, och försäljningsmässigt kan man inte påstå att någon av dem misslyckats. Ska dock kommersiella förlorare (av dessa åtta) utnämnas blir det Bobby V och tråkigt nog även Trey; Trey som trots sin bitvis karaktärslösa Trey Day är en av mina absoluta favoritartister 2007. Räknar jag med Trey Days fem bästa låtar ('Long Gone Missing', 'Wonder Woman', 'Can't Help But Wait', 'Fly Together', 'Missing You'), gästspelen på Drakes 'Replacement Girl' och Brandon Hines 'Back Bounce', tillsammans med alla de remixer han medverkat på ('Bed', 'Shawty', 'My Girl Gotta Girlfriend'), och hans två osläppta låtar 'Go Slow' och 'Songs Magic', är han garanterat artisten jag har lyssnat på allra mest i år.

Länge trodde jag att 'Wonder Woman' skulle vinna valet som årets Trey-låt, men det som kändes som en ändlös kärlek visade sig vara en stark och bestående men ändock begränsad sådan efter att Danja och Timbo-febern nådde sin kulmen senare under året. Johnta Austin-skrivna 'Can't Help But Wait' stod även den länge nominerad, men gick faktiskt att mättas på med sin distinkta melodi och något omärkvärdiga Stargate-produktion. Inte heller ’Missing You’ kröns - Stargates absolut bästa låt år 2007 tillsammans med 'All Because of You'. Vinnare blir istället uptempolåten 'Fly Together' där Trey inte som på många andra spår håller tillbaka på sin skälvande unika stämma. Tillsammans med de för mig okända producenterna och Jim Jones (som här bevisar hur mycket ett bra rapartistbesök kan lyfta en RnB-låt) har Trey alltså gjort vad som hittills tycks vara ett odödligt verk för mig. Här är det kanske något så magstarkt som "ändlös kärlek" som bultar. Uuuhhh...

Trey Songz ft. Jim Jones - Fly Together

Growing Pains

Jag var nog inte den enda som upplevde en slags missunnsam glädje när titeln till Mary J. Bliges kommande skiva visade sig vara något så bittert som Growing Pains. Jag var nog inte den enda som gjorde den logiska kopplingen att när det kommer till Mary är smärta = bra skit. Av 'Just fine' som vi postat tidigare att döma verkade hon ju rätt glad, och dessvärre var läget detsamma med nästa smakprov 'Work that' som väl var typ ok med sitt positiva budskap om att "vara sig själv" I guess. Men Mary fick mig inte att känna ett skit och jag började tvivla på om hon verkligen var en så särskilt intressant artist utan sin trademarkade smärta.

Men så idag, skivan har läckt och - Mary min Mary, där är du ju. Det här är så otroligt jävla bra. Lovar att aldrig tvivla igen, varken på att Mary alltid lider eller på att hon alltid är bra.

Mary J. Blige - Feel like a woman
Mary J. Blige - Hurt again
Mary J. Blige - Come to me (peace)

I Love to Hate You

Va!? Jag trodde jag var snabbt ute. När jag var i Frankrike förra veckan hade Jill Scoots tredje skiva Words and Sounds precis kommit och i Sverige har jag varken sett eller hört någonting. I USA har den tydligen varit ute sen oktober eller nåt utan man har ens hört om det. 'Hate on me' är i alla fall för bra för att bli gammal. Jag tror det kallas soul eller nåt.

Jill Scott - Hate on me

WBL:s julkalender 2007 #20

Vi (Jag, Mighty Mills och Mr. Dux) var ju, som ni förhoppningsvis inte missat, och övervakade Bobby Valentinos konsert på klubben Shine, om man kan kalla det för konsert. Visst en Hip Hop-konserts grundläggande krav uppfyllde den, men inte riktigt en R&B-spelning. Även om det inte var en överraskning blev jag smått besviken trots att de höll igång publiken. Bobby sjöng rätt bra även om hans mic-hantering var smått bristande - synd för jag hade velat uppleva hans röst på riktigt. Men jag ska inte bara klaga, och jag stod inte längst bak och surade som det kanske låter, utan stod långt fram i publikhavet och var ordentligt överhettad (trots att jag var påväg att somna medans vi väntade på den över-1-timmes-försenade

-stjärnan).

Bobby, som i verkligheten såg ut som en väldigt kärleksfull dvärg-cyklop, skötte allt fint däruppe och sjöng för en dam (en ganska fjantig sådan) - R&B-Check! - och hoppade runt och bjöd in alla vackra flickor till hans hotelrum med jacuzzi - R&B-Check! - m.m. och var mycket underhållande. Och ja just det, han hade snap-danslekar på slutet med sin överpeppade DJ som var kul att hänga med i. Eftersmaken är fortfarande lite bitter då han inte hade lika mycket stjärnglans som Ne-Yo, och en artist med ett liveband är så mycket fetare än en dampig DJ. Om man endast ska ha DJ tycker jag att man ska pusha grejen ett snäpp vidare och inte bara nöja sig med schratchande och hitkavalkader. Blöd för konsten, CAPICE!?

Well, nu till det egentliga ärendet. Nummer 20 på våran årets bästalista, en remix på Bobbys största hit i år, 'Anonymous'. Den är producerad av Reavers, ett för mig okänt gäng som gjort en del andra remixer åt bla Rihanna, Ciara och MIMS. Alla som känner mig vet att jag gillar att dansa och clowna mig och det bjuder denna remix upp till mer än originalet (som är skyhögt vacker den med). Lyssna lite men dansa mest:

Bobby Valentino ft. Timbaland - Anonymous (Reavers Remix)

PS.
Jag har lagt upp en mer kvalitativ version av Bobbys allra bästa låt: 'Tell Me'-remixen med Lil' Wayne HÄR.
DS.

WBL:s julkalender 2007 #21

Årets stora rnbtrend, förutom T-Pain, är utan tvekan crossover. 'Umbrella's rocktrummor, Akons plastiga afrikasoul eller Danjas konstanta besök i brittiska dansmusikskivaffärer, listan kan göras lång. Timbaland tog tveklöst crossoverprylen längst, men det kom knappast som en speciellt stor överraskning och resulterade inte heller i något speciellt helgjutet album. Egentligen är det väl inte heller speciellt överraskande att will i. am.:s album skulle vara en "eklektisk" genreblandning, Black Eyed Peas post-Fergiekarriär har ju främst handlat om att testa alla möjliga och omöjliga sounds i en ganska osmaklig jakt på nya hits. Den stora överraskningen är istället att resultatet, med några få undantag, är helt fantastiskt. Electric Light Orchestrasamplingar och Booka Shadebasgångar; Jackson Five och Pollow Da Don. Draget att göra en konceptskiva (förvisso skulle man väl kunna säga att i princip alla rnbplattor av manliga artister har "Songs about girls" som tema) resulterar i något så omodernt som just ett album. Allra bäst är 'Invisible', en låt som egentligen kanske är mer Kings of Convenience än rnb: mjuka discotrummor, akustisk gitarr och den hypnotiska "here we go, here we go"-slingan. Perfekt från början till slut.

will i. am. - Invisible

WBL:s julkalender 2007 #22

En stor anledning till att 00-talets rnb känns så mycket mer spännande än 90-talets är att den istället för att försöka uppdatera den klassiska amerikanska soulen skapar något som är helt eget. The Dream, T-Pain och Akon är några av de artister som gör soulmusik som aldrig skulle ha kunnat släppas för tio eller ens fem år sedan. Rnb är inte längre är synonymt med gamla soul -och discosamplingar eller ballader med stereopanorerade midistråkar (även om de grejerna är något som WBL givetvis älskar ibland). Trey Songz idol är inte Donny, Marvin eller Luther, utan R. Kelly. Ironiskt nog är en av årets allra bästa och mest speciella låtar uppbyggd kring en sampling från vad som närmast kan beskrivas som soulhistoriens svar på 'Proud Mary'. Sean Kingston är kanske inte en lika stor sångare som han är en stor sjuttonåring, men på 'Beautiful Girls' bildar hans oslipade röst tillsammans med J.R. Rotems studsiga produktion en hit som är lika sentimental som nyskapande.

Sean Kingston - Beautiful Girls

WBL:s julkalender 2007 #23

2007 kommer gå till min personliga historia som det år då jag gav upp alla hos mig kvarlevande gamla indieideal om vilken sorts musik (och inte minst: utförd av vem) som får lov att få mig att känna saker. Det här året har jag känt med fjortonåringar som sjunger om att dom är fresh och häftigast på klubben trots att dom inte ens borde vara där, känt för tjejer som blandar omedvetet halvsnuskiga antydningar med att samarbeta med flickscouterna och sjunga om att spara sig till äktenskapet. Det var överraskande till en början, för att sedan utvecklas till ren njutning. Och jag kan ju helt enkelt konstatera: Jens Lekman får mig inte att känna ett skit, Keke Palmer och JoJo desto mer.

Min bästa pedofil-r'n'b stod de fyra systrarna i Cherish för med sin 'Keep it fresh'. Precis som alla låtar i den här genren är den egentligen otroligt banal med sin skolgårdsramsa-liknande melodislinga och ljusa flickröster, men att anklaga musik som gör en så här jävla glad för att vara banal är att bry sig om helt fel saker.
Känslan framför allt, och glädje framför alla känslor - right?

Cherish - Keep it fresh

WBL:s julkalender 2007 #24

Om det är något annat än RnB vi på WBL älskar så är det julen i allmänhet och listor i synnerhet. Länge har vi grubblat över hur denna innerliga list-och julkärlek ska få utlopp på bloggen och har efter mycket om och men kommit fram till ett passande beslut: en "årets bästalista" i julkalenderform. Med denna post börjar alltså nedräkningen till både julafton och "årets låt", med den tjugofjärde bästa låten presenterad idag.

Polow Da Don som under fjolåret producerade några av årets bästa låtar - 'Glamorous', 'Throw Some D’s' & 'Promise' m.fl. - har som väntat matat oss med hits även i år, om än inte lika bra sådana. Att hans bästa då skulle bli en remix var otippat. Fantasias 'When I See You' var jättebra redan från början med Fantasias souliga sång och Midi Maffias enkla pianoproduktion, men har av Polow klätts om i ett pampigt 2007-sound (en mörk melodiös synth ackompanjerat av en skällande kör) som är allt annat än så tråkigt som det kan låta. Sedan juli då jag först postade den har den bara fortsatt växa på mig, och ja, ni har säkert redan hört den; omöjlig att sitta stilla till och inte skräna med i. Herregud vad jag älskar den!

Fantasia - When I See You (Polow Da Don Remix)

Och när det kommer till Polow Da Don och 2008 ska vi se fram emot hans Usher-låt 'Make Love In The Car' som utifrån ett snippet låter galet lovande.